Min mor och far

Min far.

Min far, Einar Marelius Danielsen, kom från en liten ö, Loppa, i Väst-Finnmark, långt ut till havs. Hurtigruten och farleden går innanför Loppa. Den ökända havsträckningen har namn efter ön: Lopphavet. Loppa ligger på 70° 19′ N.
Det finns de som skämtar och säger att folk här uppe kallar kålrot för sydfrukter. Sommaren är lång men vintern är ännu längre och då syns inte solen över horisonten under drygt 50 dygn. Å andra sidan har man midnattssol omkring 70 dygn under sommaren från ca 17 maj till omkring 26 juli. Det finns ingen skog så här långt norr men det finns lite krokig, lågväxande björk och ljung.

Detta är den plats min far kommer ifrån.
Om man vill studera de geografiska förhållandena, finns det idag en mycket bra kartservice: norgeskart.no

​Idag bor inte några yrkesverksamma människor kvar på ön. Men före andra världskriget var det många som bodde på ön och som levde av en kombination av fiske och jordbruk. I november 1944 brände tyskarna ner vartenda hus i hela Finnmark, så även på Loppa. Människorna evakuerades söderut. En del av mina släktingar kom till oss i Oslo.

Efter kriget fanns det strikta regler för hur man skulle få ersättning för sina nerbrända hus. Reglerna tvingade folk att återbygga husen på den gamla tomtmarken eller rent av på de gamla murarna.

Min far flyttade till Oslo i mitten av 20-talet. Som jag tror, var huvudorsaken den att han var sjösjuk. Han har aldrig sagt att det var så men jag tror det. Jag har ärvt hans sjösjuka och min ena son får lätt rörelsesjuka i buss och i båt. Det är klart att det inte är lätt att leva ett liv som fiskare om man är sjösjuk jämt! Han fick i alla fall gå Øytun Ungdomsskole i Alta och lyckades få en plats på Diakonhjemmet i Oslo där han blev utbildad till diakon 1927.

Att det just blev Oslo har jag en teori om men vet inte säkert. Far hade ju en faster i Oslo, Tante Rakel som var gift med maskinisten Mathias Trondsen. De bodde på Whalsgatan. Rakels syster, Julie, hade bott hos dem medan hon utbildade sig på Staten Kvinnlige Industriskole strax efter 1900. Mathias hade en son från ett tidigare äktenskap, Björn som blev maskinchef på Rikshospitalet. Björn var 8 år äldre än min far och bodde med sin familj på Hammersborg. Björn och far var alltså kusiner och de var vänner.
Familjen Leif och Ivara Johansen som var ursprungliga Loppabor bodde i Oslo, fast jag är inte säker på om de bodde där innan far flyttade dit.
Det fanns således släkt och ev. vänner i Oslo som kunde hjälpa en yngling i den stora staden. Detta bör ha varit avgörande för valet av Oslo.

Att det sedan blev Diakonhjemmet bör ha varit pga. att de erbjöd utbildning med kost och logi samt att det var kristet. Det var ett ställe där man fick utbildning samtidigt som man praktiserade och troligen hade en viss lön. Det passade nog min far bra!

Han arbetade som förvaltarassistent vid Diakonhjemmet sjukhus från 1927 till 1936.
Han hade även utbildat sig på Otto Treiders Handelsskole med bokföring, maskinskrivning och annat.

Hur det gick till att han träffade min mor har jag ingen aning om. Men mors lite yngre syster, Bogga, var gift med fars diakonkollega, Ivar Nordenborg – – – -.
Det är svårt att räkna ut vilken slump som spelade in när jag aldrig fick veta något om deras första träff. Jag har i alla fall inget minne av att någon berättade om detta. Men, bilden ovan kanske berättar något?

15 april 1936 blev han anställd vid Vestre Aker Kirke som Kirketjener och Kirkegårdsforstander med tjänstebostad intill Vestre Akers Kirke. Från 1955 var ha enbart Kirkegårds-forstander.

Många av familjens vänner var kurskamrater med far: Två familjer Vik, familjen Tveit (Tante och onkel Bimba), familjen Nordenborg (onkel Ivar var gift med mors syster Bogga), familjen Haug (Marius och Sigrid), familjen Brandsdal och familjen Mjanger. Det var givetvis männen i familjerna som var diakoner.

Far hade den åsikten att man skall finna sig med ”sitt kall”. Man ska inte klaga på ödet: ”Gud har en mening med allt”! och vi ska vara tacksamma för det vi får och har fått.
Det gjorde att han aldrig försökte skaffa sig bättre anställning än den han hade som kyrkvaktmästare och kyrkogårdsföreståndare vilket min mor inte var helt enig i. Alla fars kollegor hade skaffat sig bättre betalt levebröd.

Far var en snäll och generös person alltid ställde upp för andra och hjälpte till där det gick. Jag älskade min far! Jag tänker ofta på honom och skulle gärna ha ställt en massa frågor som jag aldrig tänkte på att ställa medan han levde.

1968 var far, mina vänner Berit och Erling Kjærstad och jag på Loppa i tre veckor. Det var intressant att tillsammans med far se de ställen där far växte upp och se hans glädje över att få återse dessa tillsammans med mig.

Far rökte fram till 1945 då ”freden bröt lös”. Han odlade egen tobak under hela kriget. Jag kunde tillskansa mig ett och annat tobaksblad utan att han märkte det och Per Damsgaard och jag provade det farliga livet med rökning. Efter kriget blev han en renlevnadsmänniska: Wærlandsbröd, kefir, massa lök och vitlök, vattnet efter potatiskok etc. etc. Och mycket fisk. Jag fick det svårt med att tycka om fisk, speciellt kokt torsk med ”mölje” (kokt torsklever) och kokt torskhuvud.

Far gick i pension då han fyllde 60, 1963. Det gick med de regler som fanns då för kommunanställda. Han tog jobb på Ullevål sjukhus under en tid och engagerade sig i äldrevården genom att distribuera mat till äldre och sjuka människor. Redan 1969 fick han sin första hjärtattack och fick flera stycken fram till sin död 7 december 1976. Han plågades även av lungödem under de sista åren och blev mycket mager. Han var nere i 48 kg som lägst. Han begravdes på Vestre Akers kyrkogård 16 december i familjegraven där min syster Ellen redan låg och där även min mor kom att begravas.

Många av familjens vänner träffades ganska ofta och de hade även en kristen sjömansförening tillsammans, ”Sjöspröyt” där även familjen Fevang var med.

Min far var en underbar människa. Han hjälpte alla som behövde det. Han var en sann kristen i allra bäste mening!

Min mor.

Min mor, Aasta Dagny Isene, föddes 4 april 1904 i Tune i Östfold men växte upp på Stabekk utanför Oslo. Hennes mor dog då mor endast var 11 år gammal och hon fick en styvmor redan året efter. Mor har berättat att det inte alltid var helt lätt med styvmodern. Det var mor och hennes systrar som fick ta hand om det mesta av husbestyren och sina yngre syskon medan styvmodern kunde vila sig. Mor var lite bitter för detta i lönndom. Hon pratade aldrig om det med andra men hon och jag hade många förtroliga samtal.

Mor hade fyra bröder och sex systrar varav en var en halvsyster. De flesta var född på olika ställen i Östfold men sedan 1905 (ca) bodde de på ”Knatten”. Mors yngre syskon var födda i Oslo. Knatten var ett stort timmerhus nära Stabekk i Bærum med utsikt över gamla Fornebu flygplats. Jag har många minne från familjens fester och sammankomster där.
Alla bröderna och några av systrarna bodde i Oslo eller i närheten av Oslo men några flyttade till Ålesund, Haugesund och Vancouver, Canada.

Mor gick på folkskolan på Stabekk och gick sedan på ungdomsskolan Danvik utanför Drammen där hon fick många goda vänner. Vänner, som hon behöll resten av livet: Fru Ruth Fevang, Kjellfrid Blegeberg och Agnes Björndalen och Tullemor i Kristiansand är några jag vet säkert men som jag är osäker på när det gäller namnen.  Fru Ruth Fevang är mor till min gamla klasskamrat Anders Börre Fevang som jag har kontakt med tills han plötsligt dog början av juli 2017. Kjellfrid och Agnes bodde Sigdal i Björndalsroa. Det var dit vi rymde när kriget bröt ut 1940. Det var även där vi fick byggt en timmerstuga som vi hade till långt efter kriget.

Mor var aldrig nöjd med att bo så ensamt som vi gjorde. Hon var rädd för att vara ensam där och var överlycklig när de kunde flytta till Tonsen på Selvbyggerveien 12 i 1969. Då hade vi bott på Ullevålsveien 117 vid Vestre Akers kirke i 33 år.

Vi hade en tjänstebostad ca 10 meter från kyrkan. Tjänstebostad låter ju fint men verkligheten var inte fullt så fint. Huset var från 1855, samtida med kyrkan, med tjocka stenväggar och vedeldning i varje rum. Från början hade vi endast halva huset medan resten var församlingshem och fars kontor. det bestod då av kök och vardagsrum på bottenvåningen och två rum på övervåningen varav det ena var uthyrd till ”Bälla”. Det andra var sovrum för mor, far och mig. Vi fick överta resten strax efter kriget. Då fick mor och far ett eget sovrum och Per och jag fick det som senare skulle bli vardagsrum som sovrum. Rummet på övervåningen hyrdes ut till ”Fantomet” (fars epitet på en av de inneboende), Reidar Hirsti, en politisk aktiv same, min kusin Elsa och andra i en strid ström.
Vi delade telefon med fars kontor genom en lucka i Pers och mitt sovrum.
Det fanns inget badrum och inget WC men väl ett utedass och en kallvattendusch i källaren där det även fanns en pannmur för klädtvätt. Vi fick efter kriget ett litet badrum med varmvattensbehållare på övervåningen och mor fick skaffat en mycket liten tvättmaskin av agitatortyp, Evalet.
Det fanns även ett rum i ett uthus som kunde användas under sommartider. Det var bra att ha ibland när det kom flera är vi egentligen hade plats till. Fars styvfader och mor bodde där ett tag efter evakueringen från Finnmark.

Lite senare när Per och jag blivit lite större fick vi flytta upp på rummet på andra våningen så vi fick ett större vardagsrum. Vi hade många trevliga sammankomster i våra vardagsrum!

Köket, förresten, det var ett ganska litet rum med fönster ut mot framsidan av huset och kyrkan. Det fanns en utslagsvask med en varmvattenberedare över, en enkel elektrisk spis, ett skafferi i ena hörnet och en bänk med skåp över och underskåp. That was it! Det fanns en dörr ut till hallen som aldrig var uppvärmd, och en dörr in mot vardagsrummet.
Men det fanns plats för ett bord som var stort nog för att vi fyra kunde inta våra måltider där.

Vi hade även en fast inneboende, Constanse Bergersen, mest kallt ”Bälla”. Hon hade ett litet rum ovanpå köket. Hon var syster till Fru Vik i Theresegaten som var gift med en av fars diakonkollegor. Bälla jobbade i köket på Ullevål Sjukhus. Hon var en stor del i våra liv i tidiga år.

Mor arbetade i tidiga år i blomsterbutik i Kristiansand. Det pratade hon gärna om och om hennes väninna Tullemor. Det var goda minnen från ungdomstiden!
För övrigt var hon husmor och mor för Ellen, Per och mig och gav oss en mycket fin uppväxt! När Ellen dog i mycket unga år, tog hon det mycket tungt. Så även jag!

Mor var en glad och intelligent kvinna men hon hade även rädslor som jag inte förstod förrän mot slutet.
Jag är övertygat om att hon hade kunnat gå långt om hon hade fått chansen – men det fick man ju inte på den tiden. Hon var i alla fall med i menighetsrådet (församlings-rådet) i Vestre Aker några år och var mycket uppskattad där! Hon fick ofta hoppa in i kyrkokoret när någon av de fasta medlemmarna hade förhinder. Dagfinn Hauge och hans fru Lilli var mors och fars goda vänner. Dagfinn Hauge var präst i kyrkan och blev så småningom biskop i Tönsberg.
Jag älskade henne högt och tänker ofta på henne! Mor och jag hade ett mycket nära förhållande. Hon anförtrodde mycket till mig som hon aldrig yppade till någon annan.

Efter fars död 1976 blev det tydligt att hon hade Alsheimers eller något liknande. Hon blev påtagligt virrig och orolig. Jag passade på att ta en tur till Oslo i samband med att jag i alla fall var i Göteborg tidlig 1978 och blev väckt mitt i natten genom att det ringde på dörren. Det var mor som hade gått ut med kappa och hatt och med två fulla bärkassar med trasor. Hon beklagade att hon glömt nycklarna  – – – Hon kunde inte förklara vad hon gjort ute mitt i natten efter att vi båda gått till sängs för natten.

I mitten av april 1978 var jag i Oslo igen och tog med mor till Belgien, där Ingrid och jag bodde på den tiden. Vi hade pratat om att det skulle bli trevligt. Resan gick fint och vi hade det riktigt trevligt söndag och måndag. Men jag skulle på möten i Paris tisdag och onsdag. När jag kom hem på onsdag kväll var det full panik. Mor var på väg i kappa och hatt och med resväska till busshållplatsen för att ta bussen hem till sina två små pojkar, Per och jag. Grannarna var ute för att övertala henne att gå hem igen till oss. Jag åkte ut och hämtade henne med bilen men hon kunde inte inse att jag var Eirik och en av de två småpojkarna som hon var så orolig för. Dagen efter körde jag henne till Schiphol i Amsterdam för vidaretransport direkt till Fornebu där Per mötte. Det gick inga direktflyg från Bryssel.

Sedan gick det snabbt utför. Hon blev inlagd och senare placerad på Nordby sjukhem där hon var till sin död 1 januari 1982. Hon var fruktansvärd orolig och nervös. Tyvärr hade vi över 30 mil hemifrån Eskilstuna, där vi bodda från oktober 1978, till Nordby. Så det blev inte många besök. Fruktansvärd att man ska behöva sluta sitt liv på det sättet! Hon hade tidigare själv uttryckt oro för att något sådant. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Jeg älskade min mor!

Fars föräldrar och deras familj på Loppa.

Min farmor Elen Marie Eriksdatter kom till Loppa i unga år från Nord-Möre varför det delvis även handlar om släkten som kom därifrån. Farfar Jethro Danielsen var född och uppväxt i Loppa kommun liksom hans föräldrar och deras föräldrar. Det var mycket som jag inte hade en aning om fars släkt och det visade sig att det var mycket som inte far heller visste.

​Livet på Finnmarkskusten var hårt. Olyckor och bråd död hörde till vardagen. Hårt arbete och sorg likaså.

Min far var andra barnet till Jethro Danielsen och Elen Marie Eriksdatter och föddes 17 november 1903. Hans äldre bror föddes 5 februari 1902 och döptes till Ragnvald Normann och han fick en yngre bror som föddes 9 oktober 1905 som döptes till Jetro Julius Jan. Alle antog efternamnet Danielsen eftersom det var gått av modet att ta efternamn efter sin fars förnamn.

Jethro och Elen Marie hade gift sig 23 juni 1901 och de bosatte sig på Löksletten på andra sidan av farleden, ca 3,5 km roddtur från tätorten på ön Loppa. De bodde tillsammans med Jethros föräldrar.

Farfar Jethro Danielsen, omkom på havet 26 juli 1906 endast 32 år gammal och endast 5 år efter att han blev gift med Elen Marie och barnen fortfarande var ganska små. Yngsta sonen döptes bara några dagar efter Jethros död.
Det var hårda villkor för Elen Marie när hon blev ensam med tre små barn. Som tur var bodde de ju i samme hus som Jethros föräldrar. Det gick tills Ragnvald var 7 år och skulle börja i skolan på Loppa Ö. De fick flytta till ett hus som de hyrde av prästen mot att Elen Marie arbetade en del i prästens hushåll.

Farmor Elen Marie gifte om sig efter 10 år med Leonhard Pedersen, Jethros kusin, och fick två barn till: Lauritz Evald den 16 april 1917 och Elly Leonora Marie den 13 juli 1919.

Fars och mors familj i Oslo.

Min far flyttade till Oslo redan som ganska ung. Han bör ha varit runt 18 – 19 år gammal. Han hade då gått på ungdomsskolan Öytun i Alta. I Oslo gick han även Otto Treiders Handeslskole.

Efter utbildningen på Diakonhjemmet fick han jobb som Kyrkvaktmästare och Kyrkogårdsförvaltare vid Vestre Akers Kirke. Till arbetet hörde en tjänstebostad.
Han giftet sig med min mor 17 mars 1935 i Hövik kyrka. Han hade då bott i Oslo i minst 13 år. Hur länge han hade känt min mor innan de gifte sig har jag ingen aning om.

Då de flyttade in i tjänstebostaden var jag mindre än ett år gammal. Jag föddes som första barnet 10 januari 1936. Innan dess hade de bott i min fars ungkarlslägenhet på Nordberg.

Till tjänstebostaden hörde en ganska stor trädgård med fin utsikt över Oslo och Ullevål Sjukhus, västerut ända till Sinsen. Trädgården kom till stor nytta under kriget då vi kunde odla potatis och diverse annat. Vi överlevde mycket tack vara trädgården.

Jag hade aldrig några problem med att bo nära kyrkan och kyrkogården. Min mor tyckte att det var ensamt och trivdes nog aldrig riktigt bra där. Det har jag förstått senare.
Numera är trädgården gravplatser och huset har blivit kontor.

Min mor och min far var djupt troende och var hjälpsamma människor! De ställda alltid upp när så behövdes. Då tyskarna brände ner allt som fanns av bebyggelse i hela Finnmark i november 1944 var det många som kom till oss från Loppa. Det blev trångt ett tag men det gick. Farmor och fars styvfader bodde hos oss tills efter kriget.

Sedan dess har det ofta bott släktingar från Loppa hos oss kortare och längre tider. Det är givet att det pratades mycket om Loppa varför Loppa blev en underlig, mytisk plats i mina tankar. I 1948 fick jag en chans att besöka Loppa, Havøysund och Stockmarknes. Det var en fantastisk sommar med många minnesvärda upplevelser. Det var fram till slutet av 60-talet som det fortfarande fanns liv och rörelse på ön, inte bara pensionärer och semesterfirare. I 2001 var det endast 5 äldre yrkesverksamma personer på ön.

Jag har, som jag redan berättat, varit där en gång 1968 med min far och några vänner och en gång, 2007, var Ingrid och jag en tur till Loppa för en mindre släktträff. Det finns fotografier i ett album från dessa resor. På ett par bilder finns far stående på det som finns kvar av kökstrappan till hans barndomshem och med Loppa ö i bakgrunden.

Tyvärr frågade jag inte tillräckligt om hans barndom och ungdom och sådant som jag borde ha frågat om. Det är först när man är vuxen som man börjar intressera sig för sina förfäder.

Mina söner är fortfarande inte gamla nog för att intressera sig för detta men det kanske kommer. Då kanske denna lilla berättelse kan vara på sin plats?

Loppa ö

Loppa ö ligger i Loppa kommun med Øksfjord som centralort. Till Øksfjord kan man åka bil men från Øksfjord till Loppa ö tar man Trimaranen som är en snabb lokalbåt. Numera har Loppa ö en artificiell, någorlunda skyddad hamn. Tidvattenskillnaden är omkring 2½ meter och vädret är hårt. Det är öppet hav ända över till Svalbard och Grönland.
När vi var där i 1968 fanns inte nuvarande hamn, utan man fick kliva av Hurtigruten ute på farleden på en repstege ner i en mötande småbåt.

​Det har till sina tider bott uppåt 400 människor på ön. I 1520 fanns ett betydande ”fiskevær” i Yttervær med 21 ”skattskyldiga”. Det har även funnits en kyrka i Yyttervær.
Den kyrka som tyskarna brände byggdes 1640. En ny kyrka byggdes efter kriget en liten bit från den gamla kyrkogrunden.

Det har aldrig funnits en fast läkare på ön. Det har endast kortare tider funnits fast präst på ön. Elektrisk ström fick man först efter 1962/65. Telefon fanns hos handelsmannen från 1912.

Fram till 1784 fanns det ingen ordning på vem som ägde vilken mark. Man tog sig en ledig plätt och byggde sig ett hus.

Stora handelshus i Bergen hade privilegier på all handel med fisk och anlade en handelsplats på Loppa 1570.

Hela Loppa ö köptes 1859 av en engelsman som hette T. G. With för 2000 specidaler. Han ville egentligen endast ha rätten att jaga ripor men fick hela ön på köpet. 1890 köpte G. P. Ulich hela Loppa för 8000 norska kronor. Han drev handelsstationen och gästgiveriet. 1903 sålde han ön och handelsrättigheterna till Osvald Karolus Soelberg för 17 000 kronor. Soelberg var fött i 1875 och var gift med Agnethe Marie Nagell fött 1883 och drev handelsstationen ännu några år efter kriget. 

Under kriget byggdes befästningar på ön och det fanns en tysk förläggning. Slagskeppet Tirpitz låg ju i Kåfjord vid Alta, varför inloppet till Alta måste försvaras.

En ny skola byggdes 1950 men den fick stängas igen redan 1970. Det gick ständigt nedåt med invånarantalet efter kriget. Folk hade anspråk på en levnadsstandard som det inte gick att nå på ön. Att driva fiske (jukse) från småbåt (sjark) och driva lite jordbruk för egen konsumtion var inte längre acceptabelt. Loppa hade inga förutsättningar för att driva fiske med större båtar. Det fanns ingen naturlig hamn.

Koordinater for Loppa ö ”tätort”: 70^o 19’ N    21^o 27’ Ø  (samma longitud som Piteå)

Jethro Danielsen hade många syskon.

​Farfar Jethros föräldrar hade många barn.

Så här ser ut med Jethros föräldrar och far- och mor-föräldrar.

Jag har forskat en hel del när det gäller min fars förfäder och förmödrar.
Se under menyval ”Genealogi”