Uppväxt & skola (1936 – 1953).

Barn- och ungdom i Ullevål Hageby (1936 – 1953).

Det är risk att det blir lite dubbelt, eftersom jag redan har berättat en del av det som kommer här på andra ställen på hemsidan. Ni får stå ut med det.
Av den tidigaste barndomen kommer jag inte ihåg så mycket men några ögonblick är fast i minnet. Det är ju även på det viset att minnen inte kommer till en i någon särskild ordning. De kommer när de kommer, ofta triggad av något man ser, hör eller luktar. Därav bristen på kronologi!

Jag föddes i Oslo (egentligen i Aker kommun innan det blev Oslo) den 10:e januari 1936. Jag blev döpt samma år i Vestre Aker kirke. Var annars? Jag gick i Søndagsskolan i flera år och konfirmerades då jag var 13 år i Vestre Aker kirke av Hans Høyvik. Mina föräldrar var kristna och vi gick ofta i kyrkan. Jag hade undet en tid jobbet som ringare vår kyrka.

Jag har nu blivit 87 år gammal och något skrevs om mig i lokaltidningen Eskilstuna Kuriren i sammanhanget med 80-årsdagen.
Men det finns kanske lite mera att berätta – –

Vi bodde först i Nordberg i Aker kommun i min fars ungkarlslägenhet men flyttade, innan jag fyllde ett år, till Ullevålsveien 117 där mina föräldrar bodde ända till 1969. Det var en tjänstebostad, byggt 1854, ca 10 meter från Vestre Aker Kirke. Min far var ”kirketjener” och ”kirkegårdsforvalter”. Även mor var involverad i kyrkan och församlingen och både Per och jag har fungerat som klockringare innan detta blev mekaniserat.

Vi hade utedass och inget riktigt badrum förrän en bit efter kriget. Till bostaden hörde en stor trädgård med utsikt österut över Ullevål Sjukhus och fri sikt ända till Sinsen. Den trädgården räddade i alla fall mitt liv under kriget eftersom den var till 100% uppodlad med potatis och nyttiga grönsaker. Hade vi inget annat att äta fanns det ju alltid potatis och kålrot!

Jag minns att det fanns en massa snö och det är inte endast för att jag sett bilder med mig själv som liten i snön. Jag kommer ihåg att det var stora snöhögar utanför grinden mot kyrkan där jag grävde hålor och de finns inte på bild! Man röjde snön runt kyrkan och la den i stora högar utmed kanterna.

Vår, sommar och höst gick jag hos ”parktante”. Parktanten var som en slags dagmamma/mulletant som samlade upp oss på Blindernveien nedanför kyrkogården varefter vi gick i samlad trupp till Törteberg som var en stor ”lökke” nedanför Universitetet. Vi kunde vara 6 – 7 ungar som hon tog hand om under några timmar. Lökka var bara ett stycke mark som inte ännu blivit bebyggd. Men det fanns inga bilar och parktante hittade på olika lekar och såg till att vi inte försvann. Om inte mor stod och väntade när vi var tillbaka, blev jag fastbunden i kyrkogårdsgrinden där jag satt fast tills mor kom. Det funkade. Jag var ett tålmodigt barn. Jag kommer ihåg Törteberg men inte fastbindningen. Det var mor som senare berättade om det och så har jag det nästan på ett fotografi.

Jag kommer också ihåg att jag tog en enkrona eller två ur mors börs och gick ner till kiosken som fanns där Ullevålsveien korsar Sognsveien och blir Ullevålsallén – som det var då. Jag köpte en liten gubbe i färgat glass som var fylld med små sockerkulor i olika färger. Stölden blev upptäckt och jag fick mitt straff. Jag kommer inte ihåg vad eller hur men det var något som sved!  Dessutom placerades gubben uppe på radion som satt på en hylla högt uppe på väggen. Jag fick givetvis bara titta på gubben. Jag vet inte att jag någonsin stal pengar av någon sedan dess!
Det bör ha varit strax innan kriget.

Vi hade ju utedass (do) och när man hade det, kom det ibland en lastbil med ett par gubbar som hämtade våra fyllda kärl och satte dit tomma. Dessa gubbar kallade jag för ”domann” (yrkestitel). Jag fick åka med dem i lastbilen till kyrkogårdens port och fick gå hem därifrån. Men jag hade bestämt mig! Jag skulle bli ”doman”! Det var mitt första yrkesval. Det verkade vara ett trevligt jobb!

Vår bostad var ganska primitiv från början. Det fanns elektricitet, kallt vatten och en utslagsvask i köket. Från början fanns det kök och två rum på nedre plan och två rum på övervåningen, sovrummet och ett som hyrdes ut till Constanse (Bælla).
Efter kriget fick vi utvidgat med två rum på nedre plan, ett vardagsrum och ett sovrum för mina föräldrar. De rummen hade tidigare använts av församlingen. När jag blev stor nog, flyttade jag upp på övervåningen men innan dess sov Per och jag i det som sedan blev vårt vardagsrum.
Diskbänk med diskhoar med avlopp etc. och kylskåp kom först en tid efter kriget.
Det är ganska klart att vi inte var rika. Min mor kallade oss rent av för kyrkråttor på skämt. Vi hade sällan tillräckligt med pengar att köpa det vi behövde men vi svalt inte även om det inte alltid var så rikligt med mat som man har nu för tiden. Det var välkommet med ”svenskepakker” under kriget. Jag upplevde i alla fall inte att vi var fattiga. Det fanns de som hade det bättre än vad vi hade men jag upplevde aldrig det som något man behövde skämmas för!

Efter kriget fick vi även ett litet badrum med WC intill sovrummet på andra våningen.

Ett av mina tidigare minnen var att det var mycket snö där vi bodde och kalla vintrar i början på världskriget. Jag minns att far tog mig med till hamnen vid Pipervika och att hela hamnen och fjorden var frusen och att man tippade billaster med snö där. Far ville ofta ner till hamnen för att ”spytte sjøen”.
Vattenledningen till vårt hus frös så vi fick hämta vatten i mjölkflaskor (-spann) hos en granne. Vi fraktade mjölkflaskorna på en kälke. Jag minns även att jag var mycket intresserad i hur gubbarna försökte tina upp ledningarna i en djup brunn på vår tomt.

Jag kommer ihåg att jag lekte med min syster Ellen, att hon kunde räkna till 20 och att hon var sjuk, hade kramper (epilepsiliknande) och slutligen dog. Egentligen var det hjärnhinneinflammation som utvecklades till hjärninflammation (encephalitis) som hon dog av. Hon blev knappt 3½ år gammal. Det fanns ju inte någon antibiotika på den tiden.
Jag var mycket ledsen! Jag fick bo hos Fevangs några dagar tills efter begravningen.
Jag saknade Ellen djupt för vi var så fina vänner. Jag saknar henne faktiskt fortfarande!
Min bror Per föddes 15 december 1941 mindre än tre månader efter Ellens död. Det var inte lätt för mor och far då i början på världskriget.

Uppväxten med min bror Per som var hela 6 år yngre än jag har jag givetvis inte glömt. Jag gjorde vad jag kunde för att slippa dras med honom och jag var nog inte så snäll och vänlig som en storebror borde varit. Men 6 år gjorde en enormt stor skillnad i barndomen. Jag har förträngt det mesta men han kommer ihåg våra kontroverser och mina försök att slippa undan. Det hjälper väl inte att ångra något nu när man nästan levt klart.

Invasionsdagen 9 april 1940 minns jag gott eftersom mor, Ellen och jag blev evakuerade till Sigdal med en lastbil vars chaufför far hade lyckats övertala att köra oss. Med på lastbilen var även fru Fevang och deras lilla, sjuka dotter. Mor och fru Fevang satt i lastbilshytten med spädbarnen medan jag fick sitta på flaket. Det var spännande och det var även spännande med alla flygplan i luften och tyska soldater på marsch mot Oslo på Drammensveien från Fornebu. Vi mötte ju kolonner med soldater på väg till Oslo. Jag begrep ju inget av det som hände men det var ju i alla fall spännande för en 4-åring.
Vi fick bo i Brygghuset på gården Björndalen hos Hans och Kjellfrid Blekeberg. Där bodde vi, förresten, ytterligare ett par somrar tills vi fick byggd ”hytta” i Langbråtan, ca en km längre norrut. Kjellfrid och Agnes i granngården i Björndalen, var gamla vänner till mor från Danviks Ungdomsskole.  Agnes var mor till 7 barn och Kjellfrid hade 5, så det fanns många att leka med.

Det blev många somrar i Björndalsroa i Sigdal. Jag var bara en till i barnskaran på de två gårdarna. Man fick ju hjälpa till eftersom lekkamraterna givetvis fick bidra till familjens uppehälle. Man fick lära sig ett och annat om jordbruk, grisar, kor och hästar och det var ju inte så onyttigt!
Hytta i Langbråtan byggde min far med hjälp av en snickare, Nils, i 1941. Jag tror vi fick timmer till huset mycket billigt. Virke till golv, tak och inredning fanns att köpa på en såg i bygden. De flesta större bondgårdarna som hade skog, hade även en såg. Far byggde sedan en bod som innehöll vedbod och dass. Virket var mest slanor som annars hade använts som bränsle.
Vi hade kvar hytta till fram till slutet av 1950-talet. Hytta var en enkel timmerstuga med två rum, kök och vardagsrum. Det var två kojar i varje rum och en öppen eldstad (peis) i vardagsrummet. Man hade fin vy över dalen från stugtrappan. Vi fick ta ved i skogen och vatten i bäcken. Tomten var arrenderat på 20 år. Vi bodde många somrar i hytta på Langbråtan. Jag har många goda minner därifrån!

Jag börjarjade på folkskolan hösten 1943. Mor tog mig med till Ullevaal skole. Där träffade vi Fru Fevang som var där med Anders Börre, AndB, som jag kände sedan tidigare. Vi kom i samma klass, 1B. De andra i klassen kände jag inte utom Tom Birkedal som jag hade träffat tidigare eftersom han bodde i samma hus som AndB.
Det var ju på det viset att Min mor och AndBs mor hade gått tillsammans på ungdomsskolan i Drammen och var gamla vänner.
Tyskarna övertog ganska snart vår skola, varför vi fick tillfälliga klassrum på Universitetet på Blinderen i stället. Lite senare fick vi rum i Menighetshuset i Vestre Aker. Jag minns speciellt ”Svenskesuppa” som vi blev serverade ganska ofta i våra gamla litersboxar i aluminium. Grynsoppan var inte lika populär men då och då var det ”betasuppe”. Innan kriget tog slut hade vi även haft klassrum på Tåsen skole. Att Norge var ockuperat av den tyska armé var något vi alla var klar över och som vi var motståndare till utan att egentligen kunna göra något åt det.

Man protesterade genom att ha ett gem på rock eller kavajuppslaget. Hade man norska enkronor eller 50-öringar med H7, kunde man skylta med att man var en riktig ”jössing” och inte någon nazist och det fanns en mindre underjordisk press som förmedlade nyheter. Min far hade kartor där han höll reda på hur kriget utvecklade sig.

Ett annat minne var när jag gick på Barrat-Dues Musikalsk Barnehave på Lyder Sagens gate. Den finns fortfarande! Jag kunde ta mig dit själv. Det var ett trevligt ställe där jag bland annat fick slå på trumma. Men jag minns också att jag blev visat ut på gången. Minns inte vad jag hade gjort för galet.

Dagen då Filpstadsbrygga exploderade är färskt i minnet. Det var en söndag strax föra jul 1943 och min mor höll på att baka något. Hon och jag var i köket och min far hade rest till centrum i ett eller annat ärende då det small. Mor bad mig gå ut och säga till dem att låta bli att skjuta på en söndag. Jag var med på skämtet och gick ut och öppnade ytterdörren då den stora explosionen small av. Jag blev ordentlig överraskad och mor blev orolig för far. Det fortsatte sedan att explodera i flera dagar.
Det blev stora skador över hela Oslo, fönster krossades i massor. Far kom i alla fall hem igen oskadd.

Jag fick inte tillräckligt att äta under kriget och skickades därför ut på en gård på landet i närheten av Årnes för att jag skulle kunna få lite mera hull. Jag var mager som en sticka. Ett starkt minne är då jag fick vara med om att köra timmer med häst på isen på Glåmma. Det var spännande när vi ibland åkte igenom det övre islaget. Ett annat minne var då de gjorde tvål på fett från en gris. Det fanns ju inte riktig tvål att köpa på den tiden. Endast B-såpe (tvål) som inte löddrade mer än vilken träbit som helst!
Jag bodde där i alla fall så pass länge att jag började kalla värdfolket för mor och far.

Under kriget hade vi en villagris i kyrkans redskapsbod. Det fanns en svinsstuga och en binge på baksidan. Grisen hette Kari och kunde ta sig från grishuset ut till bingen genom lucka i väggen. Grisen fick inte så mycket mat som den skulle behövt och var därför smal och smidig som en räv och rymde då och då. Far fick ibland gå långt i väg när folk ringde och talade var grisen senast hade observerats.
Grisen delade vi på med ett par andra familjer, bland annat Fevangs. Delägarna kom med skulor (ätligt matavfall) till grisen men det räckte inte varför grisen även fick utfodras med sillmjöl. När den till slut slaktades, till min stora sorg, smakade den sill. Men det blev julmat i alla fall.
Vid ett tillfälle fick grisen magsjuka och behövde komma till en veterinär. Veterinärhögskolan låg ganska nära men lite för långt för att gå dit med grisen koppel. Far lyckades få en taxi att köra honom och grisen till Veterinärhögskolan men ville inte vänta och köra hem dem. Bilen blev nog ganska skitig. Far fick gå hem efter skottkärran och köra hem grisen i den.

Jag hade även några kaniner som jag delvis skötte om men det var givetvis min mor som gjorde det mesta av jobbet

Vår stora trädgård blev givetvis potatisåker och grönsaksland men fruktträden fick stå kvar och gav värdefull frukt. Träden var givetvis föremål för ”eppleslang” som i alla andra frukt-trädgårdar. Bland min favoritmat under kriget var stekt potatis och stekt kålrot. Kålroten hade först kokats i skivor som sedan stektes och som påminde något om kött. Stekt torskrom var också en favorit.
Det var ofta långa köer till fiskebutiken i Stensgate när det fanns makrill eller ”Pir”, småmakrill, att köpa på våren.
Ibland fick vi paket från släkten i Finnmark med olika slags fiskprodukter.

Det var även brist på gödsel under kriget.  Alla hade ju antigen en trädgård eller också en parcell där man odlade grönsaker för eget uppehälle. Alla passade på när någon häst råkade passer på gatan och då släppa några frestande hästskitar. Då fick man skynda sig med sopskyffeln innan någon annan hade sett godsakerna! Jag vet att mor och någon annan, en gång, kom ihop sig om vem som hade rätten till hästskiten.

Givetvis minns jag dagen då ”freden bröt lös”. Jag hade varit på Vestkantbadet på Solli Plass och övat simning och upptäckte på vägen hem att det hade blivit fred – fast det såg inte riktigt ut som fred. Folk var som galna men det var i alla fall klart vad det handlade om. När jag kom hem fixade min far en lång styrstång (används för styrning av kälke) med en jättestor norsk flagga som jag bar omkring på Ullevålsveien och Songsveien, där jag inkasserade massvis med en- och tvåkronor (på papper). Folk hade ju massvis med pengar eftersom det inte fanns något att använda dem till i ett ockuperat Norge och det var givet att en söt grabb med stor flagga måste premieras!
Flaggan har jag kvar men vi har ingen stång att hänga upp den i.

På Menighetshuset var jag även medlem i KFUM-klubben Fakkelen en stund. Jag var med i ”Speidern” ett slag, i ”Älgpatrullen” innan jag blev med i ”KFUMs Sjökorps”. Det blev en hel del föreningsverksamhet. Var bland annat med på en ”speiderleir” i Hvitsten och tur till Rödtangen på Hurumlandet.

Bilar och bussar var det värsta jag visste. Jag blev alltid bilsjuk.
Som barn fick man ju alltid sitta i baksätet och såg ingenting – bara kände hur man svängdes och krängdes och bromsades och gasades. Det tog inte så lång tid innan mådde illa och spydde. Dåtidens bussar var ett gissel. De luktade fränt av dieselavgaser. Det hände att jag klarade resan dagtid men när det var mörkt och man inte såg var man körde, var det snabbt kört för mig. Jag var helt övertygad om att bilar aldrig skulle vara något för mig. Helt ointressant! Då visste jag inget om att jag skulle jobba inom Volvo i långt över 40 år.

Mina klasskamrater kom från ett ganska stort upptagningsområde, från Tåsen till Stensgaten och Linderen till skillnad från parallellklassen vars alla elever kom från Ullevål Hageby.
Jag bodde så där lite mitt emellan mina klasskompisar. En del bodde i Stensgaten, lite närmre centrum, och en del bodde i Ullevål Hageby eller på Tåsen, något längre bort från centrum, och en del bodde på Linderen, lite österut.
Vi var en riktig ”rampeklasse” som hittade på massor med hyss och var nog lärarnas plågoris. Det var endast tre tjejer i klassen och de hade kanske inte lika kul som vi grabbar. Klassen svetsades samman i en grupp som lojalt höll ihop mot omvärlden. De sista tre åren, från hösten 1947, hade vi en ”klasseforstander” som hette O. Huseby, kallades för Susern. Han var en gammal officer som omskolats till lärare efter kriget, när behovet av officerare minskat. Något han inte alls passade som. Han var som uppnamnet ganska ”susete” (rörig) och såg väl inte så bra heller. Vi var nog varandras plåga. Han var en usel lärare utan koll och utan pedagogisk kompetens.

Mitt i 4:e klass fick jag lunginflammation och blev inlagd på Diakonhjemmets sjukhus som ju var min fars gamla sjukhus där han utbildats och arbetat i många år. Jag skulle få penicillin med spruta var tredje timme. Ve och fasa! Jag var panisk rädd för sprutor på den tiden. Men penicillin var helt nytt i Norge efter kriget.
Jag kämpade länge innan de fick satt de första sprutorna. Sedan blev det bara rutin. Så var det med det. Jag tappade givetvis en massa utbildning på de veckorna jag var borta men det gick ju det oxå!

Susern utsattes för många ”hyss” och han tog till grepp som han inte behärskade och som aldrig hade avsedd verkan. Att flytta på skolbänkarna var något han var speciellt känslig för. Den minsta lilla centimeter kunde resultera i något straff och meddelande med hem till föräldrarna. Vid ett tillfälle var det någon som stack en passar- eller blyertsspest i min rumpa, på vilket jag reagerade genom att sparka till förövarens skolbänk så den nästan gjorde ett varv. Susern reagerade direkt, for ned till mig, tog tag med båda händer om min hals och lyfte mig upp ur bänken och skakade mig. ”Det är förbjudet att flytta bänkarna” skrek han. ”Ut ur klassen” skrek han. Han släppte mig och jag störtade mot dörren. Jag var också fly förbannad och skrek ”faaan!” Susern sprang efter mig och hann upp mig innan jag hade hunnit ut ur rummet. ”Svarar du också!” skrek han och upprepade halsgrepp, lyft och skakning och kastade mig ut på gången.
Det blev meddelande hem till mor och far men det kom aldrig fram! Pers bror fixade en signatur som sedan godtogs, varefter sidan i meddelandeboken revs ut  – – – –

Jag minns även att Arne Aspen blev kvar ensam med Susern en gång och att han kom ut efter ett slag, uppriven och arg som ett bi. Han hade slagits med läraren. Det ledde till protester men inget annat. Arne hade dyslexi men det var det ingen som hade förståelse för på den tiden. Men han blev mästerskräddare i alla fall och hade en stor verksamhet i Ålborg med tillverkning i Indien.

Susern hade dåligt syn. Han hade glasögon för att läsa och tittade över glasögonen när han skulle se ut över klassen. När vi hade undervisning i religion, bestod detta mest i att vi fick läsa upp det psalmvers som vi hade fått i läxa. När man inte hade läst på så man kunde versen, rev man ut sidan ur psalmboken, vek ihop sidan så att versen man skulle läsa upp passade i handen. Sedan var det bara att läsa innantill. Susern tittade ner över klassen i sina läsglasögon men upptäckte inget. Susern hade inte en susning!

Man klarade sig på något sätt men det fanns inget mål om förvärvande av kunskaper.
Susern förstörde mer än han tillförde när det gäller skolkunskaper men vi lärde oss kanske ett och annat om livet – – – -.

Ibland retade vi Susarn genom att kasta delar av radergummin på tavlan medan han skrev på den. Han lyckades aldrig sätta fast någon för kastandet men det blev ju ett helsikes skällande!

Min kompis Per Damsgaard och jag skolkade många lektioner för att i stället besöka Oslos alla museer. Vi hade ett antal favoritmuseer: Nationalmuseet som var det stora konstmuseet i Oslo, Amaldus Nilsens samlingar, Tekniskt museum, Botanisk Have, Geologiska och Zologiska museer på Töyen, Vikingmuseet och Sjöfartsmuseet och Folkemuseet på Bygdöy där också Fram fanns och Antropologisk museum. Vi besökte dem grundligt! Vi kunde gott ha åtagit oss att vara guider på flera museer. Amaldus Nilsen var en stor favorit. Han hade bott på Majorstuveien 8 och jag har faktiskt ett tidigt verk av honom på väggen! Vi fick i alla fall i oss en del av vår kultur!

Per och jag försökte oss på att charmera de två Gerd i våran klass, Gerd Aakvaag och Gerd Bokre, genom att köra dem på våra sparkstöttingar. Men det blev inte så mycket med det.
Vi hade givetvis även rattkälkar och det gick, på den tiden, att åka ända från toppen av Sognsveien ungfär där Gunnar bodde och ända ner till svängen före Adamstuen. Vi åkte på trottoaren som på den tiden var dåligt snöröjda och inte sandade. Vi kunde ibland åka över och förbi både Stensgaten och Kirkeveien. Det var inte riskfritt, men biltrafiken var glesare och vi höll god uppsikt. Vi kunde till och med erbjuda skjuts till vuxna som var hågade. Med en vuxen som passagerare gick det både fortare och längre.

Gunnar Tenggreen var den som bodde närmast mig. Vi var båda intresserade i att teckna och vi ägnade många timmar åt att vara hos varandra och teckna. Hans farsa var sjöman, maskinist, och hemma mycket sällan. Hans syster dog ganska plötsligt och dramatiskt och han tog det mycket hårt. Gunnar blev professionell illustratör och konstnär. Tyvärr ville han inte ha någon kontakt med sina gamla klasskamrater på äldre dar. Han är tyvärr inte med på klassfotot.

Jag hade lekkamrater i Ullevål Hageby och i Stensgaten där bland andra AndB och Tom Birkedal bodde. Vem jag lekte mest med varierade lite från tid till annan men det var alltid något på gång. Per Damsgaard var väl den jag var mest tillsammans med. Vi startade klubben ”Sleipner”. Klubben hade egentligen inget ändamål och namnet fick den pga. att vi hade hittat en stämpel där det stod just ”Sleipner”. Men det var trevligt!

En vinter ordnade vi en hopptävling i backen mot ”gartneriet” (handelsträdgården) norr om vårat hus. Underbacken var dock lite väl brant och jag minns att Jörgen (?) Juve hoppade ända ner på den horisontella marken nedanför och fick köras till Ullevål Sjukhus. Det var väl ett fall på runt 6 meter. Han vann! Jag vågade aldrig ta i ordentligt.

Vestre Akers kirke låg på en bergstopp. Berget bestod av sten som man kunde plocka sönder för hand – typisk geologi för Oslo-området men det ställde till med problem när man skulle öppna nya gravar. I kanten runt kyrkan var det på sina ställen branta berg ner mot gatan och ”trikken”. Det var ett trevligt och spännande ställe att klättra runt på för oss ungar. Speciellt eftersom vi hade förbjudits att vistas just där.

I Kirkeveien gick ”trolleybussen” (elektriskt drivna bussar). Bussarna hade en box längst bak avsedd för skidor. Kanten på boxen var lagom hög att ta tag i så man kunde åka snålskjuts med händerna hängande i boxen och fötterna i på den glatta gatan.
Det gick givetvis endast under vintern när det var ”holke” eller is på gatan. Man saltade inte på den tiden.
Blev man upptäckt, blev man jagad av konduktören eller polisen. Jag gjorde det endast några få gånger men det var en populär sport.

Mina klasskamrater visste givetvis att jag bodde vid kyrkan och att min far hade hand om kyrkogården och sådant som hade med det praktiska med kyrkan att göra. Gravar och död rörde sig i deras fantasier. De försökte så gott de kunde att skrämma mig men lyckades inget vidare. Det var många gånger jag fick jobbet att stänga kyrkogården. Det fanns två grindar som skulle låsas. För ändamålet fanns det en ringklocka med handtag som jag ringde med för att ge ventuella kvardröjande besökare en chans att lämna kyrkogårtden innan grindarna låstes. Det var ganska mörkt på kyrkogården när det var bländningstider under kriget. Inte en enda gatlykta eller upplyst fönster.
Däremot skrämde jag nästan vettet ur mina kompisar en gång när de ville se likkällaren. Jag kunde ju visa dem, eftersom vi hade nycklarna – och smällde igen dörren bakom dem en liten stund. De blev nog agnska skrämda i mörkret i Likkällaren. Jag kommer inte ihåg om jag även släckte lyset. De har inte glömt den elaka spöken!

Under någon helg fick Per, Tom och jag för oss att vi skulle cykla till vår hytte i Sigdal. Det blev 10 mil var väg. Jag hade cyklat sträckan mer än en gång tidigare, så jag visste ju hur långt det var. Men för de andra blev det tungt. Vi tog oss i alla fall dit med proviant och annan packning. Vi utforskade omgivningen med bland annat en gammal koppargruva och diverse utsiktspunkter etc. Vi hade en gammal handvevad grammofon med några riktigt gamla stenkakor, fransk marschmusik och lite annat. Skivorna seglade fint neråt dalen och en del gick i kras. Vi hade i alla fall kul och vädret var fint tills vi var halvvägs till Oslo. Jag hade glömt det men Tom kom ihåg att vi i hällande regnväder, mitt i Lier-backarna, trötta, hungriga och regnblöta, stannade under några träd för att äta kalla fiskbullar direkt ut en burk som vi till slut fick öppnat. Vi tog oss i alla fall hem för egen maskin. Det fanns inga alternativ på den tiden.

Av de andra lärarna fanns det några man kommer ihåg. Jensen var slöjdlärare. Det var väl inte så mycket han egentlig försökte att lära oss men vi fick såga, hyvla och snickra i största allmänhet under timmarna med ”Håndarbeide”. Det blev en del skärbrädor och smörknivar och jag försökte göra ett hörnskåp som aldrig blev klart. Det var i alla fall några som var händiga som lyckades få till några egna alster.
Annars gick slöjdtimmarna mest åt att hitta på nåt annat än det timmen var avsett för.
Det som Jensen var mest känd för var ”Jensen spesial”, ett smäll i bakhuvudet med öppen handflata.

Vi hade timmar i ”Husstell” der vi skulle laga mat och baka etc. Lärarinnan hette Formo och kallades följaktligen för ”Formkaka”. Vi fick i alla fall lära oss en del om att diska, baka och göra några rätter i skolköket. Jag minns jag var mäkta stolt över ett bröd jag bakat.
Annars betedde vi oss som vi brukade. Det försvann saker som ansågs vara goda som t ex russin och nötter etc. och stora delar av timmarna saboterades med prat och kiv.

Vi fick en gång en vikarie, en ung söt kvinna, som skulle lära oss att teckna. Det slutade med att hon svimmade. Vi hade fört sånt liv och oväsen. Rektorn kom och vi fick världens utskällning. Den gången skämdes vi faktiskt.

Skridsko var en populär sport. Det började i Stensparken med ”skrusköyter” eller i den lilla parken vid Prestegårdsveien. Jag kommer även ihåg att det var skridskois på dammen på Damplass. Det blev ibland problem med att nyckeln som man skruvade fast skridskorna på pjäxorna med försvann. Det var även stora problem med att sulorna på pjäxorna var för mjuka så att skrillorna ramlade av. Och så fick man ont i anklarna och tårna förfrös. Det gjorde helsikes ont när de tinade. Det var i alla fall roligt! Inget man kunde vara utan!
Lite senare fick jag köpa ett par längdloppsskridskor och kunde träna på Frogner stadion där Oscar Mathisen stod staty – eller var det Ballangrud?
”Gå på ski” gjorde vi mest på Speidersletta och runt Kringsjå och Sognsvann. ”Damefallene” var i början skrämmande men blev senare bara ett skönt avslut på en fin skidtur.

Det var, som sagt, tre flickor i klassen, två stycken Gerd och en Vera. Det kom till en flicka sista året men henne kommer jag inte ihåg namnet på.
När vi skulle fira 50 år sedan vi gick ut folkskolan, var det omöjligt att få tag i flickorna men de flesta av grabbarna kom till träffen eller hörde i alla fall av seg. Det fanns inte personnummer på den tiden vi gick i Folkskolan och flickorna hade givetvis bytt efternamn för länge sedan. Vi fick reda på att Vera var död.
Det visade sig att alla var de samma glada grabbarna som de var när vi skildes för 50 år sedan. Alla gick igång direkt med tokiga minnen och prat.

Deichmanns Bibliotek blev ofta besökt och många böcker blev lånade och läst. Det gick fort att cykla dit nerför Ullevålsveien men det var tungt tillbaka uppför backarna. Böcker om upptäcktsresor och sådant som handlade om polarfarare och jägare var populära. Men även vanliga ”gutteböker” om indianer och vildmark. I massor! Det var kanske läsningen som gjorde att jag blev närsynt. Det var de som påstod detta i alla fall.
Jag minns att jag tyckte det var intressant med geografi/kartor och jag lästa allt jag kom över av böcker om upptäcktsresor och främmande länder. Jag minns en gång när Per Damsgaard och jag tittade i en kartbok och pratade om resor då vi upptäckte att kontinenterna passade ganska väl i varandra och tyckte att det var lite underligt. Det var långt innan vi lärde oss något om hur dagens kontinenter hade bildats genom kontinentalplattornas rörelse.

Jag blev tidigt medlem i KFUM Sjökorps där man hade möte varje måndag. Disciplin ble strängt tillämpad med uppställning, kort andakt och ”Sjökorpssangen”. Jag var nr 1584. Jag har fortfarande sångboken och läroboken ”Gutter til Sjös”. Vi hade läxor mellan varje möte.
Sjökorpset hade en fin Colin Archer-skuta som hette Vici, 13,5 m i vattenlinjen och var bermudariggad med klyverbom. Tillsammans med andra i Sjökorpset lade jag mycket tid på att rusta Vici inför sommarens för olika ”tokt” (sjöresor).   Under vintrarna var Vici i upplag på den lilla ön Paddan där underhåll och upprustning föregick under våren. Det blev många cykelresor genom hela Oslo till Paddan. Man tog sig ut till ön Paddan via en liten lindriven båt som man fick veva själv över ”Paddehavet”.
Jag var med på ett ”tokt” längs svenska Västkusten till Köpenhamn 1947 och ett annat till Marstrand 1949. Vi kunde vara upp till 16 grabbar och ett par befäl på sådana sjöresor. Ombord hade vi en massa porslin efter Quislings Hirden som hade haft båten under kriget. Det fick ju användas eftersom vi inte hade något annat.

Det var under toktet till Köpenhamn som jag upptäckte att jag var mycket närsynt – jag kunde inte hålla kursen eftersom jag inte kunde se sjömärket som jag skulle hålla mot. Jag blev snabbt avpolletterad som rorsman.
De andra grabbarna på seglatsen upptäckte att jag snarkade. Jag blev resolut utsparkad ur salongen och fick sova i segelförrådet! Fullt förståeligt! Jag tog det inte så hårt.
Sjökorpset hade även ett par Grimstadjoller som man kunde låna, vilket jag gjorde flera gånger. Det var trevligt att segla! Det hände ju att jag blev lite sjösjuk men inte värre än att jag tyckte mycket om att segla!
Jag vill dra mig till minnes att Tom Birkedal var med på en sådan seglats i Oslo hamnområde och runt Hovedøya i en Grimstadjolle. Tyvärr blev det inte så mycket mera segling senare i livet.

Ullevå Kino var stället där man kunde uppleva Tarzan, Hoppalong Cassidy, Helan och Halvan, Telegrafstolpen och tillhengern och andra komiker samt diverse indian och cowboyfilmer mm. For det mesta hade vi fått tigga till oss pengar av våra föräldrar men om det inte gick, fanns det bra lösning på biljett-problemet. En eller två gick in på betald biljett. När man sedan blev kissnödig kunde man passa på att släppa in kompisarna bakvägen.  Jag kommer inte ihåg att någon jag kände någonsin blev haffad. Men vi hade hört om att sådant kunde inträffa.

Det fanns ett alternativt sätt att skaffa pengar till biografen. Under golvet till telefonkiosken som fanns i biografens närhet kunde vi leta tappade mynt. Telefonen var ju myntopererad och det var lätt att tappa mynt när man försökte ringa. Mynten trillade ner på golvet som bestod av rist med smala plåtlameller. De tappade mynten trillade ner under golvet och de flesta brydde sig inte om att gräva efter mynten. Det gjorde däremot vi. Det var bara att lyfta på golvristen och så var biobiljetten fixad – ibland.
Det fanns även annat roligt man kunde göra med telefonkiosken. Man kunde ringa gratis!
Man fick slå på klykan 10 gånger minskad med respektive tal i telefonnumret man ville ringa. Det var många som fick konstiga telefonsamtal.

Det fanns ju även andra biografer i Oslo. Verdensteatret på Karl Johan besöktes många gånger för att se nyheter och propaganda. På Eldorado gick de mest spännande filmerna, ofta endast för vuxna. Colloseum, Ringen kino, Gimle och Frogner kino besöktes också och även Klingenberg i centrum. Men ofta var man för ung eller också fattades pengarna.

Jag trodde jag skulle kunna skaffa lite pengar genom att sälja korv på en fotbollskamp på Ullevål Stadion. Jag fick tilldelat en plåtlåda med korv i varmt vatten att ha i en stropp på magen och ett fack att ha ”lomper” i. Därefter släpptes man in på stadion och gick runt och sålde korv med eller utan lompe. Och så fick man ju titta på matchen!
Om det berodde på att jag ätit för mycket korv själv eller om jag blivit lurad av mina kunder vet jag inte men min far fick lösa ut mig eftersom affärerna hade gått rejält back! Jag tror att det gällde hela 8 kronor. Det var där och då jag beslutade att jag inte ville ha något med affärer att göra i fortsättningen!

I närheten av Ullevål Stadion fanns det en restaurang som hade en spelautomat som vi gjorde flera försök på att plundra. Spelet gick ut på att man skulle skjuta in femöringar och försöka träffa en av springorna. Hamnade femöringen i en springa blev det utdelning i form av flera femöringar. Vi försökte att manipulera femöringarna att hamna i en viss springa. Det gick förståss endast med krispengarna som var av järn. Kopparpengarna gick inte att påverka med magneten. Jag har för mig att utdelningen i regel var dålig och att påpassliga servitörer körde bort oss.

Jag kommer ihåg en gång under kriget att nazisterna hade en reklamkampanj i ”trikkene”. I kampanjen ingick affischer som hängde i spårvagnarnas fönster. Affischerna var i tre lager varav de yttre meddelade det nazistiska budskapet medan mellanlagret innehöll tecknade roligheter – kommer inte ihåg vad.
I alla fall, medan spårvagnen stod där på ändhållplatsen i väntan på avgång och förare och konduktör uppehöll sig i personalrummet, smög vi ombord på vagnarna och knyckte affischerna. Det var farligt på flera sätt, men va fan! Det var ju spännande!

Vi var naturligtvis med i Ullevaal Skoles Guttemusikkorps. Per och Tom blåste trumpet och jag blåste althorn. Tyvärr blev jag less på det enahanda ”umpa-umpa” som jag fick på min lott, så jag lämnade tillbaka det lånade hornet. Jag borde ju ha skaffat ett annat blåsinstrument. Jag hade ju kommit på hur man hanterade ett horn och kunde noter, så det var dumt att bara sluta!
Jag var i alla fall med på ett 17-maitåg på Karl Johan i stilig blå-vit uniform. Det var en upplevelse!

På Tåsen fanns ett fångläger för ryska krigsfångar. Man kunde ta med ett paket med smörgåsar och några kris-cigaretter till fångarna. Som tack kunde man få ringar som fångarna gjort av kopparrör med fina graveringar. Vi fick ibland gå in till fångarna. Bevakningen var inte allt för sträng. Det var Wehrmacht, inte Gestapo, som skötte bevakningen och de bestod ju mest av äldre fäder som utkommenderats.​
Direkt efter krigets slut plundrade vi militärlägret på Sognsvann. Jag minns att Per hittade en fin ränsel med kopäls på som jag var mycket avundsjuk på.
När tyskarna hade lämnat Norge samt efter lite renovering fick vi tillbaka vår skola där vi gick ut som klass 7B i juni 1950.

A propås cigaretter. Märkena PT och OK var billiga och populära. Vi kunde köpa dem i en kiosk på Ullevålsveien strax ovanför Stensgaten. Per Damsgaard och jag köpte dem i smyg och rökte dem. Inte var det gott men det var ju spännande! Vi gömde oss och ”njöt” bland annat i en trappa på baksidan av kyrkan och dels bakom en vedstapel i närheten där vi även gömde cigaretterna.

Innan dess hade vi ju prövat på annan tobak som min far hade odlat och torkat under taket i redskapsboden. Det smakade ju inget vidare det heller, men vad fan – det var spännande!
Min far rökte till kriget tog slut. När det började finnas riktiga cigaretter i butikerna hade han slutat, fast han hade en massa tobak hängande till tork!
Jag har fortfarande ett cigarettpaket som det varit 10 ”hemavlade” cigaretter i. Det är endast några få kvar nu – kruttorra!

Sommaren 1948 fick jag resa till Tante Dina och onkel Ragnvald på Loppa, med tåg till Trondheim och sedan med Hurtigruta till Skjærvöy. Den sista biten från Skjervöy gick med lokalbåten och då blev jag riktigt sjösjuk, annars gick resan bra.
Onkel Ragnvald och tante Dina og mina kusiner Ranveig och Roald bodde i ”Krysset” och hade sin ”spisse” i Rossmollvika. Roald var bare lite äldre än jag. Det var en spännande tid med mycket att upptäcka.
Under sommaren fick jag även besöka Tante Stubben och onkel Jetro i Havöysund och blev god vän med Jan och Tor, mina kusiner. Jag fick även följa med till Stockmarknes Vesterålen. Det var där jag upptäckte att jag blivit ”mogen”. Det var sista sommaren som jag kunde resa som barn men jag lärde känna onkler, tanter och kusiner ganska bra samt även Finnmark och Nordnorge ganska bra. Det var en resa som jag tänkt mycket på och som var en stor upplevelse för mig! Det dröjde 20 år till nästa besök på Loppa.60

Jag hade ju även kusin som blev som en bror för mig, Ola Isene i Lier. Min onkel Tryggve hade en gård i Lier och hans son var jämngammal med mig. Vi fann varandra i unga år och när vi blev så stora att vi kunde cykla till varandra, blev det ofta att jag cyklade till Ola. Han kunde inte komma ifrån så ofta. Han skulle ju jämt hjälpa till på gården. Så, det blev jag så att jag cyklade eller tog tåget dit och så arbetade vi ihop. Även om vi inte har setts så ofta efter realskolan har vi alltid haft nära till varandra. Vi betydde mycket för varandra.

Jeg har ju växt upp i ett kristet hem med djupt troende föräldrar. Jag har gått i söndagsskolen. Jag har varit medlem i KFUM på flera sätt. Och jag blev konfirmerat Vestre Aker kirke på våren 1951. Jag gick för Hans Höivik i en konfirmandgrupp i Norberg Menighetshus. Vi fick lära oss delar av främst det nya testamentet och Katekesen. Hans Höivik tog upp frågan om tro eller icke tro på Gud och Jesus.
Det var något man funderade rätt så mycket över. Man satte Gud på prov: om Han gjorde så att si eller så inträffade, så fanns Han, annars icke. Så småningom har jag väl kommit fram till att jag tror på vetenskapen men har inte helt vågat att utesluta att det finns en större makt bakom allt.
Jag tycker, sedan många år, att varje människa ska ha rätt till sin tro och att deras tro varken behöver göra dem till bättre eller sämre människor. Jag tycker om människor och har en allmänt positiv attityd till livet. Jag försöker leva efter den kristna etiken. Det får duga!
Jag har haft ett gott liv och har ofta haft tur med det ena och det andra. Jag är tacksam för det liv jag har haft och är nöjd med livet som det blivit.

Per tok artium (studenten) och blev tidnings-redaktör och utgivare av tidningen Farmand och senare bokförläggare och direktör på Schibstedt förlag. AndB blev styrelseproffs, bland annat i GM. Han dog i juni 2017 bara en månad efter att jag besökt honom i Spanien. Jag fick chansen att lära känna honom på nytt. Jag tänker ofta på honom.  Finn Ommundsen var den sista som hörde av sig till Per Damsgård från sjuksängen men även han gick bort 2022. Ulf ”Uffi” Jensen arbetade i många år på Akers Mekaniske Verksted i Oslo, dog ganska nyligen. Guttorm Skalmerud var den av oss som dog först efter vår 50-årsträff. Han dog i hjärntumör. Alf ”Affi” Bråthen gick bort sig i norska fjällen i Alsheimer och dog där för ganska många år sedan. Rolf ”Jåffi” Malmberg dog plötsligt och oväntat. Rolf Billington dog efter en längre tids sjukdom i USA. Tomas ”TomTom” Drake som överraskande blev lektor, fick cancer och är nu död. Hur det är med Arne Aspen som blev skräddarmästare vet vi inte. Han bor i Aalborg. Så, vi är inte så många kvar som lever och som tycker om att umgås – – – Det är nu endast Per Damsgaard, Tom Birkedal och jag som är någorlunda uppgående och vid sunda vätskor – i februari 2024. Per har en plågsam angina pectoris och är inte så rörlig. Tom har ju även han en del plågor som t. ex. dålig balans.

Avslutningen i folkskolan gjorde det nödvändigt att läsa extra matte med en bra lärare vilket gjorde att jag klarade folkskolan med inte bara usla betyg. Det var tur att det fanns nationell examen i matte och norsk, annars hade jag nog inte klarat mig!

Vi hade en första klassträff i 1999 för att fira att det var 50 år siden vi gick ur Folkskolans 7: klass men upptäckte att det var ett år för tidigt. Vi var aldrig riktigt bra på att räkna i våran klass!
Så vi upprepade firandet ett år senare. Sedan då har vi haft flera klassträffar med en kväll på en restaurant i Oslo. Av de senare mötena var ett på Gamle Christiania i början av juni 1915 med endast några få av gänget. Det var tyvärr många som hade gått bort.

Vi bestämde då att vi fyra skulle ses igen i Ärla näste år och det blev faktiskt av 19 till 21 juni 2016.
Efter Ärla-träffen blev vi inviterade av AndB till nästa träff i maj 2017 i San Pedro de Alcántara, söder om Malaga, där han har en lägenhet. Tyvärr passade det inte för Per och Tom, så det blev endast jag som reste. AndB och jag återupptäckte varandra och hade mycket trevligt tillsamman. Tyvärr dog han endast tre månader senare av brusten aorta. Jag tänker ofta på Anders. Vi var bekanta sedan 2-3-årsåldern genom att hans mor og min mor var gamla veninnor från Danvik Ungdomsskole.

2019 bestämde vi att vi skulle ses hemma hos Tom i Lervik, Fredrikstad, och att vi bland annat skulle ta en tur i Toms snekke. Vi hade det jättetrevligt tillsammans vi tre som då återstod av klass 7B.
Sedan har det tyvärr inte blivit flera träffar, bland annat pga. Coronapandemin. Jag hoppas att Per och Tom snart kommer en tur till Ärla sommaren 2022 nu när reshindren tagits bort och att de blir här minst en vecka! Nu, i oktober 2022, ser det tyvärr inte ut att bli av. Vi har blitt för gamla och skröpliga.

Efter folkskolan fortsatte Tom och jag på Fagerborg skole, på realskolan. Per och de andra som bodde i Ullevål Hageby började på Berg Skole.
Det var klart att jag skulle gå realskolan. Vet inte om jag var med om att besluta om det, men det var inga frågor om detta vad jag minns. Jag började på Fagerborg skole. Jag tyckte inte om att gå i skolan de första två åren. Tyskan var en plåga och läraren Greina var bekant med min Tante Oddbjörg. Pluggämnena var även de en plåga. Troligen pga. att jag var usel på att göra läxor.
Jag var inget vidare bra på matte heller. Jag kom underfund med att jag inte skulle gå vidare i den vanliga realskolan på det tredje året: hatade bokföring! Sökte därför till Fysiklinjen på Hegdehaugen skole.

Vikken tur! Där fick vi en lärare som hette Kalle Forthun. Han var bra! Vi hade honom i matte, fysik och projektionsritning och han var klassföreståndare. Lite av förklaringen till att jag började tycka att det var intressant med skola och att lära mig något, var väl att jag omsider växte ur puberteten.
Tom Birkedal gick i samma klass som jag de två åren på Fagerborg. Jan Berggreen började i klassen det andra året. Vi blev goda vänner. Jan Berggren och Arne Hansen flyttade med till Hegdehaugen. Jag tappade dock kontakten med Arne Hansen efter realskolan.
Jag tyckte i alla fall att det fick vara nog med skolor när realskolan var klar. Jag tog ett test för yrkesvägledning och fann att jag i nog skulle kunna passa som skeppselektriker och då passade det ju bra att kunna gå till sjöss ett tag. Och så blev det.

Mitt första heltidsjobb (sommarjobb) var på plantskolan i Sogn Haveby. Jag skulle tillsammans med några andra sortera blomkrukor efter storlek och typ. Det gick fint men det var tråkigt. När vi skulle få lönen utbetalt upptäckte jag att jag fick mycket mindre än de som var ett eller två år äldre.
Jag blev förbannad! Jag lämnade direkt krukorna åt sitt öde. En sån jävla orättvisa! Jag hade jobbat minst lika hårt som de andra! Det var första lärdomen om orättvisor i yrkeslivet!

Sommaren 1952 hade Gunnar Maltun och jag bestämt oss för att ”gå till sjöss”. Det var över sommaren mellan andra och tredje klass på realskolan. Vi var vänner från Sjökorpset. Vi hade kontakt med Sigurd Herlofsens rederi och vi hade fått klart att vi kunde få hyra på ett eller annat fartyg. Vi behövde bara koppvaccinera oss. Det gjorde vi och vi fick koppor på vaccinstället som man ska, men jag lyckades klösa på kopporna och därefter klia mig i ögonen. Det blev nya koppor på ögonlocken. Jag undersöktes på Ullevål Sjukhus och blev prompt inlagd i två månader. Jag fick dyra mediciner (antibiotika) och de lyckades rädda min syn men det blev inget av med att gå till sjöss den sommaren. Det blev dock av året efter då realskolan var avklarat.
Jag har tyvärr inte haft kontakt med Gunnar sedan dess men hörde av Tom att han hade träffat Gunnar i något sammanhang på gamla dagar och hälsade till mig. Jag hörde senare att han var död.

Givetvis var jag intresserad i flickor och förälskade mig i flera. Det var nödvändigt att lära sig att dansa och det fick man lära på Bårdar Danseskole. Jag tyckte jag blev riktigt bra på ett antal olika danser. Det var trevligt där med en hel del intressanta flickor! Men jag var hopplöst blyg och det resulterade i många förhållanden som aldrig blev av. Så onödigt med blygsel!

Jan Berggreen och jag blev goda vänner redan under tiden på Fagerborg. Vi fortsatte sedan på Hegdehaugen tillsammans, vi gjorde båda vår militärtjänst i norska flygvapnet och gick båda på Göteborgs Tekniska Institut, dock inte i samma klass. Jan och jag delade en etta på Mölndalsvägen 11A under ett halvår och som jag fortsatte att hyra efter att Jan slutat på GTI.  Jag fortsatte att vara god vän med Inge och Jan Berggreen och vi hade fin kontakt till slutet på 70-talet. En katastrofal olycka i familjen och tokiga religiösa idéer gjorde slut på den vänskapen. De fick to söner, Ole och Erik. Jan blev direktör på LM Ericson i Norge och tjänade en massa pengar på egna fastighetsaffärer. Det sista jag hörde var att Jan sitter på ett hem i Asker.

På senare tid tog Jans son Ole kontakt med mig. Hans mor hade dött och han var i Oslo för att reda ut arvsaffärer. Av honom fick jag reda på den katastrof som drabbat familjen Berggreen. Deras andra son, Erik, hade lyckats ta sitt liv i andra försöket och deras mor, Inge, tog på sig skulden och tog till religiösa grublerier. Något kanske härrördes från det faktum att Ole var homosexuell. De sade då upp all bekantskap med sina gamla vänner. Sikket elände!
– – – och jag som trodde att de inte hade tid med sina gamla vänner då Jan hade blivit direktör på LM i Oslo.

Jag tycker jag har haft en fantastisk barndom och ungdom med ett mycket gott hem och med kärleksfulla föräldrar. Kunde inte varit mycket bättre. Jag har ju insett att vi nog inte var rika men då tänkte man inte det. Jag vet att det ofta satt hårt åt att skaffa kläder till Per och mig. Jag fick köpa ett par för små skridskor av en granne efter hans son. Det kostade ofta frostbitna tår! Det tog lång tid innan jag kunde köpa en begagnad cykel för några kronor som jag lyckades pungslå min far på. Jag skickades på ”fetekur” två gånger, en gång under kriget och sedan sommaren 1945 i Herning på Jylland.
Min mor tyckte nog att min far skulle ha haft ett bättre betalt jobb än han hade. Min fars filosofi var att man skulle vara nöjd med det man hade. Han tyckte nog att skillnaden till livet på Loppa under hans uppväxt ändå var rätt stor.
Mina föräldrar levde efter de kristliga och moraliska regler de lärt sig hemifrån. De ställde alltid upp för behövande och hade de några slantar över, skänktes dessa till goda ändamål.
Min familj var en del i den större Isene-familjen och den större Danielsen-familjen där alla var vänner och träffades ofta och ofta med musik och sång. Jag hade ju många onklar och tanter och likaså kusiner – jag hade 15 stycken på var sida i släkten.

Huset, trädgården och omgivningen gav plats för allehanda aktiviteter och fantasier. Jag hade aldrig tråkigt. Mina kamrater kom ofta till mig eftersom jag hade plats för aktiviteter. Ullevål Hageby, Stensgaten och Stensparken och andra ställen i omgivningen var min och mina kamraters lekplats. Den var trygg. Jag var aldrig med om att känna mig hotad eller otrygg i min omgivning!
Kunde man önskat sig något mera?

Några bilder från tidig barndom: